Skip to content
oktober 22, 2010 / gunders

Lite tankar kring datasäkerhet och integritet

Under en datakunskapslektion i förra veckan tittade vi på Uppdrag gransknings (http://svtplay.se/t/103535/uppdrag_granskning)  program om hur oskyddade våra trådlösa nätverk egentligen är.  I programet åker uppdrag gransknings reporter och en ex-hacker runt i Stockholm och visade på hur lätt det är att bryta sig in i folks datorer. Idag finns möjligheter att skydda sitt nätverk med olika typer av krypteringar, men många struntar i detta. (däribland jag, till alldeles nyligen efter att ha sett ett visst TV-program). Men även om man använder sig av en säkerhetskryptering så betyder inte det att man är särskilt säker. Hackern kunde lätt knäcka såkallade WEP-krypterade nätverk och få fram information som besökshistorik och lösenord, och om ”offret” skulle ha handlat något på nätet, även dennes kreditkortsnummer. Den som vill kan alltså snabbt få fram väldigt mycket information om oss och allt krävs är en laptop, lite nedladdningsbar mjukvara samt lite ”know how”.

Kreditkortsscamming blir allt vanligare men anmälningarna leder sällan till något åtal. Detta är självklart ett stort säkerhetsproblem, men som ingen tycks ha möjlighet eller vilja till att försöka lösa. De stora internetleverantörerna är medvetna om problemen men verkar av olika anledningar inte ha intresse i att uppmärksamma kunden om hur den bäst kan skydda sig. Sajterna som vi handlar på vill självklart göra konsumtionen så enkel som möjligt för kunden och inte tvinga på oss en massa säkerhetskrångel. Samtidigt som en majoritet av Sveriges internetanvändare verkar vara ovetande eller ointresserade om hur de bör skydda sig. Varken polisen, internetleverantörerna eller konsumenterna verkar alltså ta problemet på allvar. Och därav invagas vi i en falsk trygghet där vi tror att vår surfing både är privat och säker.

Men hur kommer det sig då att inte fler värnar om sin nätsäkerhet? Eleverna på min VFU-skola kände sig inte alls oroliga för att någon skulle hacka deras datorer efter programmet. Inställningen hos många var ”ju öppnare” desto bättre. ”Om jag laddar ner olagligt från grannens server så kan jag ju inte åka dit, – höhö”. Eller ”Vem har så tråkigt att den vill veta vad jag jag gör på internet?” Och visst jag köper argumenten, om man ska scamma någon så väljer man nog någon med lite större plånbok än en gymnasieelev. Men jag tror att vår orädsla även beror på vårat invanda nätbeteende.

Tänkte lite på det Elza Dunkelz skriver om att vi skärmar av oss från verkligheten när vi är på nätet. Dagligen lägger många av mina vänner självmant upp information på facebook om var de vistas, arbetsförhållanden, långresor etc, i tron om att de bara chitchattar lite med sina kompisar. Information som man aldrig skulle delge en främling. Men informationen är inte särskilt svår att få tag på för främlingen. Tekniken ger oss en känsla av anonymitet vilket gör att vi vågar agera på ett sätt vi inte hade gjort IRL. Sociala normer är inte lika starka när vi sitter bakom en skärm och man behöver inte ta hänsyn till vad andra skulle tycka om det man gör. Vår nätverklighet är på vis något av en parallell verklighet. Och jag tror att detta bidrar till att vi vågar vara såpass öppna med information som vi är på nätet.

Så hur ska vi gå tillväga för att göra vår internetnärvaro säkrare? Är det vårat nätbeteende eller tekniken som behöver förändras? Idag har vi en större internetsäkerhet än för tio år sedan, och man kan självklart bygga ännu starkare digitala murar, men det är ingen garant för att andra inte ska bygga starkare murbräckor. Som ofta är det kanske medelvägen man bör gå. Som bekant från tidigare kurser är attityd och beteendeförändringar någonting av det svåraste man kan syssla med.

 

oktober 5, 2010 / gunders

Riktad reklam

Jag ser på de annonser jag får på facebook.  Jag ser en annons för ”supporterlaget” –som är en kampanjtävling av de allsvenska fotbollsklubbarna och svenskaspel. Tydligen har det alltså registrerats vilket fotbollslag jag hejar på. Inte särskilt konstigt då jag är med i lagets facebookgrupp. Annonsen är på så vis en konsekvens av mitt medlemskap där. Men det är inte facebookgruppen som avgör om de vill lämna ut mina uppgifter till annonsören, utan det sköts digitalt. Annonsören kan enkelt bara klicka i att människor som är med i grupper som berör allsvenskan skall nås av deras reklam. Därefter kan de säkert också få statistik på om just jag har klickat på deras annons eller inte och sen göra avvägningen om det är värt att fortsätta annonsera för mig eller inte. Effektivt.

Vid en kort analys av de andra annonser som visas för mig så nås jag av insikten av att jag har blivit rätt bra inringad. Att jag är student och därav har en rätt taskig ekonomi samt att jag bor i Göteborg verkar vara några saker som kan matchas med min profil. Mycket av reklamen jag får gäller utbildningar, kreditkort och rabatterbjudanden på diverse krafs t.ex. en rakapparat. Jag får ingen reklam gällande dyra resor eller exklusiva produkter.  Men dessa annonser visas troligtvis för mig p.g.a. min demografi och inte mina ”aktiva” klick. Att jag inte får mer skräddarsydd reklam kanske beror på att jag håller mig rätt nedtonad på facebook eller också på det enkla faktum att jag inte tillhör en så köpstark målgrupp. Att facebook säljer mig och mina personuppgifter är hur som helst givet.

Nu ska jag surfa in på facebooks annonseringssidor. Fortsättning kanske följer.

oktober 5, 2010 / gunders

Prezi

Tänkte bara tipsa lite snabbt om Prezi.com. Prezi är ett helt webbaserat presentationsprogram. Fördelen är att du i din presentation kan länka till b.la. youtube-videos. Ett rätt häftigt verktyg faktiskt. Efter att precis ha gjort en rätt statisk och tråkig power point anno 1999 på VFU:n, så ska jag nog testa Prezi nästa gång. Det finns lärar och studentlicenser gratis, så det är bara att regga dig och börja skapa!

september 28, 2010 / gunders

Lite tankar kring sociala medier, upphovsrätt och skola

Via de sociala medierna och internet har vi alla i någon mån blivit publicister. Med bara några klick kan vi delge en stor grupp människor våra tankar, känslor och åsikter. Vilket är fantastiskt ur ett yttrandefrihetsperspektiv, men ett problem är att vi lika lätt kan delge andras tankar, känslor och åsikter. Det sägs att de sociala medierna har gjort att gränsen mellan det privata och det offentliga luckras upp. Och kanske även skillnaden mellan vad som är ens eget och vad som är någon annans håller på att göra det.

På nätet sker det konstant brott mot upphovsrättslagen (t.ex. bilderna i denna blogg) och då det är så vanligt så reflekterar de flesta inte över det, utan ser det som ett naturligt nätbeteende. Risken att åka fast för denna typen av företeelser är ju även rätt minimal. Upphovsrättsfrågor av denna karaktär kan inte heller sägas vara prioriterade hos våra myndigheter idag. T.ex. hade en anmälan om att man blivit felciterad på facebook knappast lett till åtal. Det är för det första en omöjlighet, då facebook inte är svenskt sajt men även om facebook vore svenskt så har nog våra myndigheter bättre saker för sig. Jag menar därför att upphovsrättslagen i många fall kan kännas rätt passé och en omskrivning av den nog skulle vara på sin plats. En lag som inte upprättshålls är ju verkningslös. Att en omskrivning inte har gjorts kan inte bara förklaras med att vårt rättssystem är trögt. De som verkligen värnar om upphovsrätten är de som tjänar stora pengar på den. Vilket i de flesta fall är stora företag som knappast skulle gå på knäna utan den.

Men grundideén med upphovsrätten är ändå sund. Att den som är upphovsman till ett verk skall ha rätten att förfoga över det, är ju verkligen ingen omöjlig tanke. Men vart ska man då dra gränsen? Att som lärare tumma lite på upphovsrätten genom att kopiera läromedel eller ta bilder till sina power points men glömma att ange upphovsmannen får ändå betraktas som förhållandevis fromt. Men när läraren ska undervisa om upphovsrätt och själv är en ”brottsling”, blir mer eller mindre budskapet till eleverna att upphovsrätten utgörs av ett antal förlegade spökparagrafer som inte efterföljs och därav inte är något att bry sig om. Jag tror därför att i undervisning om upphovsrätt framhäva de etiska aspekterna av lagen istället för att gräva ner sig i paragraftolkningar. Att det är schysst att ge upphovsmannen cred för dennes arbete kan nog de flesta hålla med om.

september 18, 2010 / gunders

Wikipedia i skolan

Wikipedias vara eller icke vara i svensk skola är något som har diskuterats sedan tjänsten startade.  Ett motargument till användningen brukar lyda att eleverna ska lära sig att inhämta information ifrån andra källor än wikipedia, vilket jag i och för sig kan köpa sålänge informationssökning på internet inte utesluts överhuvudtaget eller i andra arbeten. Men att förbjuda informationssökning på internet i skolarbetet är enligt min mening att bakbinda sina elever, internet är en oändligt mycket större informationskälla än t.ex. ett skolbibliotek. Att ignorera detta faktum är i själva verket kontraproduktivt. Även om ungdomar idag ofta är duktiga på att använda internet så behärskar dom sällan det på alla plan. Källkritik är någonting skolan ska träna sina elever i, inte kringgå.

Ett annat vanligt argument emot en användning av wikipedia är att ”vem som helst” kan lägga upp” vad som helst” där. Men att wikipedia skulle fungera som nått sorts anarkistiskt forum där religösa fundamentalister, PR-avdelningar och konspirationsteoretiker får fritt utrymme att hävda sig, bottnar i ren okunskap. För att lägga upp en artikel på wikipedia ställs det rätt höga krav på stringens, objektivitet och korrekta referenser som i vilken annan tryckt encyklopedi som helst. Även om man i några sekunder skulle få en artikel som är oegentlig eller inkorrekt publicerad på portalen, så finns det en hel drös med ”wikipedianer” som bevakar och korrigerar allt innehåll som läggs upp. Visst har det säkert funnits och finns fall där felaktigheter blivit publicerade,  men liknande missar görs även i tryckta uppslagsböcker. Skillnaden är att felaktigheterna på wikipedia korrigeras så fort de upptäcks och inte till nästa upplaga.

Wikipedia har under 2000-talet växt till en av våra största plattformar för att inhämta information. De två motargumenten jag ovan tagit upp för att inte använda tjänsten i skolarbete menar jag saknar tyngd och verklighetsförankring. När jag stöter på dem nästa gång kommer jag tipsa personen ifråga om att själv försöka lägga upp någonting felaktigt på wikipedia. Det kan förhoppningsvis få personen att se lite möjligheter istället för faror.

september 7, 2010 / gunders

I brist på kurslitteratur och annat att göra slog jag mig ner med Zygmunt Baumans bok Konsumtionsliv igår kväll. Den polska samhällsfilosofen har undersökt ”konsumismen” och de underliggande strukturer som är orsakerna till vårt sätt att konsumera. Kortfattat menar Bauman (tror jag efter att ha läst inledningen) att, sen vi övergav produktionssamhället för konsumtionssamhället, så lever vi i en”nukultur” där objekten vi konsumerar endast är intresssanta i nuet för det konsumerande subjektet. Vår konsumtion bygger inte på medvetenhet och rationalitet utan på stundens nycker, trender och behov för subjektet. Jag skall inte försöka mig på en analys av Baumans tes, det räcker varken min tid eller begreppsuppfattning till. Boken är nämligen fullspäckad av term-onani och name-dropping, vilket ofta är fallet med böcker vars författare suttit och grubblat på instutitioner allt för länge. Hur som, boken är intressant utifrån många aspekter. Men det som fick mig att ta upp den här är att Bauman i inledningen tar upp några exempel som kan härledas till unga och sociala medier.

Bl.a. tar han upp ett samtal med en brittisk grundskolelärarinna som när hon frågar vad sina elever om vad de vill bli när de blir stora, svarar – berömda. På frågorna varför och inom vad, blir svaret: ”Vet inte, jag vill bara bli berömd”. Inget nytt under solen, de flesta som har vistats i skolmiljö känner nog igen den parodoxala tankegången. Att synas är det som betyder något, vart, hur och på vilket sätt är sekundärt. Fenomenet kan självklart ses som en konsekvens av den mediebevakning av artisters privatliv som har varit dominerande i många ungdomsmedier såväl som i vuxenmedier i åratal, där själva artistlivet glorifieras men artistens yrkesutövning är mindre intressant. Budskapet som sänds ut till oss är att det inte spelar någon roll vilken talang du än besitter, det som betyder något för framgång är att din person är medieintressant. Jag tror att konsekvensen av detta blir att vissa ungdomar och vuxna med för den delen medvetet delar med sig av allt mer av vad som händer dem på nätet. Att vara osynlig är ett worst case scenario och därför är jakten på att synas med vilka medel som helst det som tiden ägnas åt. Som Eugène Enriquez och Bauman mycket riktigt påpekar är det således ”fysisk, social och psykisk nakenhet som gäller”. Att värna om sin integritet är inte något som skulle gynna en eventuell skådespelarkarriär. Bauman uttalar sig väldigt generellt här, men det ligger någonting i det han säger: ”Tonåringarna med sina bärbara elektroniska biktstolar är helt enkelt lärjungar som har övat och övar sig i konsten att leva i ett bekännelsesamhälle – ett samhälle som är känt för att utplåna den gräns som en gång skilde det privata med det offentliga, för att göra det till en offentlig dygd och skyldighet att offentligt exponera det privata, […]” Är det någon mer än jag som är orolig för framtiden?

september 3, 2010 / gunders

Blogg om blogg

Att i några få ord precisera vad en blogg är, är inte självklart. Begreppet är för brett för att låta sig bestämmas av några få ord. Beskrivningarna blir förenklingar. Luddiga formuleringar man kan vrida ut och in på utan att någonsin kunna komma fram till en allmängällande definition. Detta är självklart också en av anledningarna till att bloggosfären snabbt har genreuppdelats. Nätet kryllar som bekant av modebloggar, fotbollsbloggar, jagåtpannkakortillfrukostbloggar etc. Listan kan göras oändlig. Det är således svårt att finna en bra formulering av vad en blogg är som gör alla bloggar rättvisa.

Svenska Akademin har dock av förklarliga skäl försökt sig på en definition av vad en blogg egentligen är. De menar att en blogg är en: ”Personlig dagbok på webben som uppdateras kontinuerligt och är öppen för kommentarer”. En rätt bra, vid och korrekt beskrivning kan tyckas. Men kan man/bör man verkligen se en blogg som en personlig dagbok? En dagboks funktion är för mig ett sätt att uttrycka sig fullkomligt obehindrat om känslor och tyckanden, utan att det man skriver blir värderat av någon annan. Man skriver för sig själv, för skrivandets skull och inte för någon annan. Detta förhållande gäller inte bloggen. Där innehållet avsiktligt är anpassat, övervägt och riktat till en förmodad läsare. Med bloggen kommunicerar du, med dagboken gör du det inte (så länge den förblir oläst). Även en person som använder sin blogg rakt upp och ner som en dagbok väljer alltid i någon mån att inte delge läsaren viss information som den vill behålla för sig själv. Man skriver alltså inte i sin blogg bara för sin egen skull. Utan den är ett kommunikationsverktyg där man precis som i all kommunikation formulerar sig på det sätt som man bäst tror tjänar syftet med kommunikationen. Eller? Fortsättning följer..